My life as undead - Kap. 2 swe

Kapitel 2

Fåglarna kvittrade i vinden och välkomnade morgonen. Den ljumna luften smekte min rygg i tyngdlösheten. Det finns tillfällen då man absolut inte vill vakna, mitt i den underbaraste dröm eller när man bara är alldeles för trött för att röra på sig. Denna stund håller hårt i båda delarna. Kvällens händelser var som en avlägsen dröm och om jag öppnade ögonen nu så skulle de vara borta för alltid. Kroppen låg tyngdlös, men kändes ändå så tung. Varje muskel brände i protest mot rörelse och den livlösa kroppen vaggades av markens vågor. Vågorna fick mig att greppa verkligheten och öppna ögonen bara för att se botten från mitt sista minne. Vattnet strömmade in genom näsan i det automatiska andetaget och tyngdlösheten försvann. Hostande av kallsupen lyckades jag få tillbaka balansen i poolen och blinkande i det extremt starka ljuset tog jag mig till land. Solen brände mot min nakna överkropp och skuggan vid husväggen var som sänd från ovan. Kisande ut över solens strålar letade jag efter flickan som inte syntes till. Baksidan låg helt öde i den gassande solen. Vart hade hon nu tagit vägen? Glasdörren in var låst och insidan var lika öde. Möblerna från gårdagen var inplastade och allt var kliniskt rent, inte ett damkorn fanns på det blanka golvet. Som att gårdagen inte hade existerat. Som att  det varit en dröm och jag skulle aldrig ha vaknat. Natten hade varit perfekt! Helt underbar. Vad var det som försiggick här? Varför fanns det inte något bevis på att det varit en fest i detta hus natten innan? Lutandes mot den den skuggade väggen hoppades jag på att få en kotte i huvudet som väckte mig ur detta parallella universum. Jag pressade mig ut genom ljuset för att kolla den plats jag glömde leta på under gårdagens osynliga fest. Den lilla platå vi roat oss på under större delen av kvällen var lika öde som resten av platsen. Solen brände nästan bort synen innan svalkan i skuggan omfamnade mig ännu en gång. Osäker på om detta var sant satte jag mig ner för att sammanfatta. Kvällen hade börjat lika tråkigt som vanligt, sen hade hon stegat in och gjort den underbar. Alla försvann sakta, vi hamnade i poolen och det sista hade jag fortfarande smaken i mun av. Kyssen var det sista som hände innan jag vaknade här vid detta spökhus, utan flicka och lämnad för död med ansiktet ner i en pool.
När solen äntligen gick i moln började jag röra mig bort från flickans så kallade hem. Caroline bor inte allt för många hus bort, hon kanske har några svar på mina frågor. Väl utanför det gula huset var båda bilarna borta från uppfarten, men jag ringde på dörrens klocka i hopp om att Caroline fortfarande var hemma och sov ruset av sig. Inget rörde sig innan för dörren. Ett andra och ett tredje tryck på den lilla knappen bredvid dörren fick fram en duns och ett släpande läte. Efter det fjärde klicket mumlade någon "vem fan kommer nu?". Road åt min väns bakfylla tryckte jag en femte gång - precis när hon vred upp låset - och log för mig själv.
"God morgon snygging!" Håret spretade åt alla håll och hon var iklädd en hockeytröja som nästan nådde ner till knäna på den bakfulla flickan.
"Håll käften och kom in!" hon sköt upp dörren åt mig och vände. "Vad fan gör du här?"
"Får jag inte hälsa på en av mina bästa vänner utan förvarning?" En irriterad fnysning besvarade min fråga av dum humor.
"Inte klockan nio på morgonen när hon ligger och sover!" En grov betoning på det sista ordet, och de trötta ögonen vred sig åt mitt håll när dörren stängdes. "Vad gör du egentligen här?" Hennes ögonen blinkade som nyvaket en andra gång, nästan som de inte kände igen mig framför sig.
"Jag vakna just upp i en pool vid ett tomt hus." Hon bet ihop läpparna för att inte skratta åt mitt missöde. "Och du bodde närmast."
"Visst." Hon kvävde ett skratt. "Känn dig som hemma! Soffan du finner så bekväm finns till förfogade, så länge du inte väcker mig igen!" Skämtsamt lovade jag detta och hon slocknade så fort huvudet träffade kudden.
Den ovanligt bekväma soffan var placerad i rummets bortre hörn, efter samma vägg som sängens huvudgavel. Morgonens första timmar for genom huvudet men ingenting fick en förståelig plats. Hur kunde gårdagens hus inte existera? Varför var solen så farligt stark? Varför låg han med ansiktet ner i en pool? Hur kunde jag inte minnas den bästa natten i mitt liv? Men viktigast av allt, vart är den söta flickan? Om jag bara kunde hitta henne skulle hon kunna fylla i luckorna. Flickan utan namn som bor i det öde huset? Att hitta henne blir lättare sagt än gjort. En kraftig puls ekade i huvudet av tanken på den vackra flickan. Gårdagens sällsamma lust pulserade i tinningen och min döda kropp vaknade till liv i behov. Den dunkande pulsen ekade inte bara i huvudet utan studsade mot rummets väggar, och med slutna ögon fyllde doften min näsa. Ett behov så stort som denna doft hade aldrig fyllt min kropp med sådan njutning, och utan att riktigt veta hur stod jag lutande över Caroline med en åtrå som jag aldrig tidigare känt. Fingrarna snuddade lätt hennes ansikte när jag sakta flyttade de raka lockarna över örat och blottade hennes nakna hud. Min försiktiga rörelse fick henne att vända sig om, vilket väckte mig ur min trans. I kraftigt motstånd till den gudomliga doften backade jag skräckslagen mot rumsdörren och plågade mig till den friska luften utanför.
De lätta molnen hade mörknat och jag stod stel i duggregnet mot utsidan av husets stängda dörr. Händelsen innanför snurrade som en oklar dröm. Rädslan för mig själv och vad jag kunde gjort mot Caroline spelades om och om  igen innanför mina ögonlock. Den fick mig att börja springa i det ökande regnet tills en mur av vatten omringade och oroliga blickar välkomnade mig in i mitt eget hem.
Efter en förklaring ,innehållande alldeles för många vita lögner för familjen, stod jag och såg på mitt alltför bleka ansikte i badrumsspegeln. Dygnets händelser hade verkligen tagit på mig. Påsarna runt ögonen och de torra läpparna var det enda som fått behålla sin färg, resten var mera i nyans till den vita handduken över mina axlar som pappa gav mig när jag kom hem, men ögonen var ovanligt klara i sin gröna färg. Allt som behövs är ett par timmars sömn och allt blir normalt igen.
Efter två timmar av stirrande på samma fläck dunsar knarrande steg nerför trappan och den krabat som gav mitt liv en mening visar sig i dörröppningen till rummet.
"Kan du komma upp och leka med mig?" Den oskyldiga tonen skapade en söt förväntansfull känsla i rummet. Min söta lilla bror stod och väntade på ett svar med stora blå ögon.
"Inte just nu Hugo. Kanske lite senare." Leendet kröp fram vid hans söta besvikelse. Tyst stod han kvar vid dörren medan mina ögon sökte en  ny tom fläck i det vita taket.
"Mår du bra?" Den ljusa bekymrade rösten ekade i huvudet. Mår jag bra? Det var en bra fråga. Jag har ont i en död kropp och haft en helvetes morgon, men det är inget man ska säga till en fyraåring. Så med lugn stämma svarade jag.
"Ja, jag mår bra. Gå och lek med din syster nu." Barnfötter plaskade mot klinkergolvet och ett dunder i trappan ekade ut i mumlet av röster. "Jag mår bra!" Ljög jag för mig själv och fortsatte stirra tomt i taket.

Kvällen kom och dolde det plågande ljuset utanför fönstret. Timmarna hade sakta tickat sig framåt på klockan som ekade från köket. Telefonen väckte mig ur min trans och visade att någon slutat jobba. Dagen skulle sluta lika normalt som vanligt och morgonens udda händelser skulle vara ett bisarrt minne. Ett snabbt "hej då" till den del av familjen som fortfarande var vakna och ut i den svala nattluften. Månens sken värmde min döda kropp längs stadens gator, och den döda känslan försvann sakta. Skyltfönstren bredvid mig avslöjade den sjuka utsidan och de få människor som var ute väjde ur sin väg för att inte gå bredvid mig. Om jag var så sjuk som de beter sig hade jag inte kunnat stå upp. Promenaden piggade upp mig och jag anlände ovanligt tidigt till Sarah och Andreas nyvunna lägenhet. Det smala ansiktet öppnade dörren och välkomnade mig in, där jag sparkade av mig skorna och följde Andres in till den stora tygsoffan. Den stora pizzan framför honom när vi satte oss ner påminde mig om att jag inte ätit något sen dagen innan, men maten på bordet skapade ett illamående och lukten var outhärdligt.
"Det är ganska varmt här inne, kan jag öppna ett fönster?" Artigt rörde jag mig mot fönstret bredvid soffan.
"Självklart!" Det smaskande svaret log och när jag rev upp det tröga fönstret med lätthet, och frisk luft strömmade in, ringde dörrklockan. Marcus steg in, med Jenny i baktåg, och log chockat åt att jag satt i soffan.
"Vart fan tog du vägen igår?" Skrattande slog han sig ner bredvid mig i soffan. Jag förklarade i korta drag om kvällen. Från när jag gick ut och letade, till taket och poolen, men jag utelämnade morgonen.
"...och där slutar jag." Kyssen fick avsluta en snabb berättelse då jag ändå inte kom ihåg resten.
"Ska du träffa henne igen?" Jennys nyfikna stämma visade sig på Marcus andra sida och han själv satt bara med stora ögon. "Du måste!" Hon svarade på sin egen fråga.
"Jag skulle om jag visste vad hennes namn var." Hennes förfärade blick besvarade jag med en axelryckning och Marcus lyfte handen.
"Du måste slå denna!" Han pekande på den höjda handen. "Jag sa ju att du skulle ha kul på festen om vi gick!"
"Jag känner mina män!" Sarahs stolta röst skrattade in en kommentar från köket när min hand lätt träffade Marcus. Marcus besvarade hennes skratt och fortsatte.
"Antar att du inte sov så mycket i natt och det är därför du ser ut som ett as?" Leendet växte och jag nickade. De behöver inte veta alla detaljer. Inte än i alla fall. "Då orkar du inte spela?" De hoppfulla ögonen var spända. Jag nickade ännu en gång och kastade kontrollen i hans knä. Hoppande satte han sig på plats och vände sig till Andreas. "Sätt in det dåliga spelet nu så vi kan klara det någon gång." Jag reste mig från det nöjda ansiktet och gick runt soffan som stod rakt ut, parallellt med väggen där TVn satt upphängd, och fortsatte bort i det tredelade rummet. Ett stort vardagsrum som var delat till en matsalssida, och runt ett hörn, parallellt med hallen in till soffan, var köket. Lite avskilt men fortfarande en del av det vackra rummet. En enastående lukt lockade mig till detta kök men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Sarah höll på med vad som såg ut som en blandning till köttbullar när jag steg fram.
"Kan du hjälpa mig med detta?" Hon räckte mig bunken med blandningen. "Rör om så allt blandas ordentligt!" Lukten blev starkare och jag kunde inte koppla vad det var för något.
"Vad ska du göra då? Ta rast?" Frågade jag retsamt när jag började röra. Lukten kom från bunken i mina händer och fascinerat fastnade mina ögon på den röda köttblandning. Hennes svar försvann i den dova känslan i mitt huvud, som inte försvann förrän hon tog skålen ur händerna på mig.
"Lyssnar du?" hon stod och stampa med ena foten. "Man kan ju tro att efter vad jag hitta åt dig igår så borde du i alla fall öppna öronen lite." Bunken stod nu på bänken och hon rullade bollar som hamnade platta i stekpannan.
"Förlåt, jag måste dåsat bort en stund." En suck hördes bakom den fräsande pannan.
"Det är okej, håll bara koll på biffarna nu." Jag nickade medan hon började göra i ordning salladen. Hennes händer rörde sig snabbt över grönsakerna med ett knackande ljud. Den feta lukten från köttet gav mig samma illamående som pizzan, och det som luktat så gott innan. Knivens hackande i skärbrädan avbröts plötsligt och kroppen stelnade när den himmelska doften spred sig i rummet.
"Aj! Fan!" Sarah slängde kniven och stoppade snabbt fingret mot läpparna. Saliven ökade hastigt i munnen. Doften skar vackert genom det feta oset och grönsakernas syrlighet. Kranen vid vasken plaskade och i ultrarapid följde min blick det skadade fingret till den tjocka vattenstrålen. Läpparna rörde sig men inget ljud träffade mina öron, endast sårets pulserande flöde dunkade i mitt huvud. Dova slag slog i tystnad ut den gudomliga doft och allt for plötsligt på plats. Den bleka huden. Det äcklade luktsinnet. Denna extrema åtrå. Solens starka strålar. Uppvaknandet i poolen. Det sista minnet från mitt levande liv. Hennes tänder mot min hals. Någon greppade min hand som skakade i vilja mot behovet av doften. Hennes hela hand försökte få kontakt med mig, men pulsen i mitt huvud lät mig inte fokusera på annat. Den vackra halsen framför mig har ett större flöde av den dova pulsen. Hon drog hårt i armen så jag tappade balansen och slogs ur transen från den hypnotiserade pulsen. Snabba blickar runt i köket innan jag kopplade verkligheten igen.
"Mår du bra?" De skrämda ögonen höll fortfarande kvar i min arm. Jag såg troligen lika skrämd ut.
"Jag måste härifrån!" Utan att Sarah hann invända eller de i soffan ordentligt reagera så hade jag tagit mig ut från lägenheten. Snabbare än vad jag kunde tänka var jag nere vid porten och Sarahs röst ekade genom trapphuset bakom mig.
Den friska nattluften hjälpte inte mot begäret och jag skakade motvilligt i strid mot min egen vilja att gå tillbaka för att tömma henne på det kroppen behövde. Benen fortsatte röra mig framåt, så långt från lägenheten som möjligt. Så långt från mina vänner som jag möjligen bara kunde komma. Skulle inte kunna leva med mig själv om jag skadade dem. Ofrivilligt eller inte. Min knytnäve träffade en lyktstolpe i försök om kontroll, som böjde sig lätt och började blinka. Den friska vinden i stadens hamn lugnade mina nerver och jag satte mig på en bänk i ensamheten. De djupa andetagen av sjölukten rensade mitt sinne när behovet lugnade sig sakta. De låsta käkarna slappnade skakande av i fokus på en tom punkt och torra tårar föll mot marken. Med pannan vilande i händerna suckade jag plågat. Varje liten del i kroppen grät. Varje molekyl skrek i plågor. Jag ville gråta. Låta tårarna rinna över ansiktet. Känna den salta smaken i munnen. Den tryckande känslan i grumliga rödsprängda ögon. Men inget vatten kom, inga tårar rann ner för kinden. Inget hände. Endast ett ofyllt behov av att fälla tårar. Vilket fick mig att vilja det ännu mera. Min hand slog loss den fastskruvade papperskorgen från bänken så träflisorna flög när jag uppfattade en röst bakom mig. En flickas underbara röst. Bekymrad men vacker, orolig men gudomlig, skrämd men perfekt.
"Mår du bra?" En fråga som jag ljugit om allt för många gånger denna dag. Är denna flicka min räddning? Hon satte sig ner på änden av bänken i tvekan.
"Nej! Jag mår inte bra!" Det har aldrig varit så skönt att säga en mening. "Och jag kan inte ens gråta om det!" Om jag lät panikslagen eller arg kunde jag inte bedöma men flickan såg på mig med förstående ögon. "Jag vet inte vad jag ska göra!" Leendet var lika förstående.
"Jag kanske kan hjälpa dig. Berätta vad som är fel." hennes tänder grävde ner sig i läppen medan hon väntade. Vem var denna flicka? Jag kände igen henne, men ifrån var? Från topp till tå följde mina ögon hennes kropp och upptäckte den svartvita uniformen hon bar under jackan. Hon var Kathleens högra hand! Jessica Parker från skolan. Förundrad av vem flickan faktiskt var försvann plötsligt alla bekymmer och fylldes med massor av frågor istället.
"Jessica? Vad gör du här?" Blicken sökte området som att Kathleen skulle hoppa fram när som helst.  
"Du såg ledsen ut och jag ville se om det fanns något jag kunde göra." Lika förstående som innan log hon åt min fråga.
"Men vad gör du här nere i hamnen?" Bekymrat väntade jag på ett svar. "Är inte eran träning uppe vid skolan?" Som att hon ignorerade frågan vred hon på huvudet och log, fortfarande skrämmande förstående.
"Jag är här för att hjälpa dig." Den döda sjön framför oss låg tyst när hon tog ett drömmande andetag. "Så berätta vad som är fel. Det kommer kännas bättre då." Tvekande gav jag in i hennes förstående.
"Det började med en flicka, som inte var någon flicka, och en åtrå mot min bästa vän." Tvekade ännu en gång innan jag fortsatte. "Jag har detta behovet. Om det kommer upp i mitt huvud så försvinner allt annat. Det enda som finns är denna ljuvliga doft och min längtan till att få..." Ett tyst stön hördes från flickans hals och gav ifrån sig den doft som jag kämpade mot för att komma hit, det behovet jag just pratade om. Hon drog med fingret över läppen som just spruckit och jag fångade upp handen i rörelsen. Handen, som mina höll i så försiktigt, glänste lätt rött över pekfingret i gatlyktornas sken. Jag tvekade några sekunder och iakttog Jessica innan jag sakta förde dem till mina läppar. Smaken var som inget jag tidigare smakat, den spred sig genom hela munnen som att smaklökarna hade spridit sig till varje del. Den var dock kortvarig. Sakta lutade jag mig framåt mot hennes pulserande läppar, doften blev starkare efter vardera av hennes andetag och alltsom jag kom närmre. Mina händer höll om hennes ansikte lika varsamt som handen när jag tyckte läpparna mot hennes. Jag släppte lätt för att få det på utsidan av läppen och Jessica öppnade sin mun sakta.
"Det kommer bli bra!" Hon kysste mig tillbaka. Smaken av blodet från hennes läpp fick det att bränna av törst i halsen. "Gör bara det du behöver göra. Om de verkligen bryr sig om dig så kommer de förstå, vad det än är." Jag lämnade den blödande läppen motvilligt, drog läpparna efter hennes kind och viskade i åtrå.
"Förlåt, men det tror inte jag." Jag sänkte huvudet och lät mina tänder sjunka in i hennes hals. Hon skrek inte. Kämpade inte emot. Hon bara satt där och lät hennes blod släcka min brännande törst.